Söndagstankar...

Så länge det finns liv finns det hopp brukar man ju säga...

Under Karins sjukdomstid fick vi höra den meningen många ggr och jag kan någonstans bara stämma in i den tankegången då jag tror att det stämmer. Läste om en läkare som forskat om döende patienter och deras livskvallité, tankar om livet mm under deras sista levnadsår. Även han kunde bekräfta att det sista som lämnade en döende person var hoppet. Hoppet om att någon, någonstans skulle uppfinna den där mirakelmedicinen som skulle bota... eller att den stora Guden så där i sista stund skulle få för sig att gripa in.

Nu händer inte det så ofta... men tänk om...

Jag fick inga barn med Karin... till vår gemensama stora sorg. Men vi accepterade detta öde ganska bra tror jag och vi satsade på att finna livskvallié på annat sätt. Men någonstans där inne fanns nog ett litet hopp om att ett litet barn ändå skulle komma... När Karin blev sjuk och med den cytostatkabehandling hon fick försvann dock den lilla gnistan av hopp ändå hos oss/mig om att en dag få uppleva det stora i att få barn.

Mitt i min stora sorg efter att ha förlorat min Karin så var det en sak som på något sätt ändå fick mig att ändå orka/vilja se framtiden som ljus. Jag såg en chans att kanske, eventuellt, förhoppningsvis, möjligtvis finna en kvinna som... kanske, eventuellt, förhoppningsvis, möjligtvis skulle vilja och kunna uppfylla denna önskan hos mig att en gång få bli pappa...

Nu vet ni som känner mig och följt mig i mitt bloggande att jag funnit en ny kvinna i mitt liv... Pia, och hon vill allt detta som jag beskrivit i stycket ovanför :-). Så mitt hopp har återvänt, men jag försöker fortfarande var realist. Barn är inget man skaffar sig... barn är en gåva som man får av ... livet... ( kalla det gärna Gud om du vill ). Så att då här på "ålderns höst" ( he he he... ) få hoppet åter känns fint... för tänk om...

Men jag fylls oxå av en viss... skräck, om jag får kalla den så, att som 47 år gammal inbilla sig att det skulle vara en barnlek ( he he he ) att få och uppfostra ett eller flera barn är nog att hoppas på för mycket.

Men jag vill gärna prova... Hoppas bara att även Pia vet vad hon ger sig in i...

Ha det!

cM